måndag 25 april 2011

Påskfirande




Så har jag landat och kvasten är inställd på sin plats för denna gång. Alla vi käringar som träffades på Blåkulla i år hade ju som alla vet väldig tur med vädret. Det var ganska vindstilla med under flygardagen så kvasten for utan problem och krumbukter till angiven plats.
Det är som det är att fira påsk, jul, ja vilken helg det än må vara i våran familj. Nu när barnen sköter sitt så består ju våran flock numer även av kattorna Oskar och Jansson och hunden Balder som är en stilig blandraskille på 7.5 år. Balder är det inga bekymmer med, han sätter sig i bilen och är nöjd med det. Men Oskar och Jansson är inte så förtjusta i det här med att förflytta sig med bil. Denna gång så hade vi en ny åksjuke medicin som skulle smaka gott. Jag antar att våra delikatessmakande små minsemånsar inte höll med om det för räkorna förblev orörda med en blick från bägge som sa allt.. Så vi fick vackert buföra utan medicin och som vanligt hoppas på det bästa. Nu hör det till historien att vi har bara en resa på ca 3 mil men den känns som 33.. När Jansson har kommit igång med sitt panikjamande och Oskar doar i bakgrunden är lyckan total. Så när jamandet sjunker några toner så vet man att nästa anhalt kommit. Det som kommer ut endera fram eller bak, ibland tillsammans. Då brukar min gubbe stämma in i sången med i form av högljudda kväljningar. I dessa ögonblick räknar jag lugnt och sakta för att försöka hålla nerverna på plats..
Hur det än är så kom vi till slut fram även denna gång.
Det är då som plastkasserallyt börjar. Gubben springer ut och in med mat, mat, mat. Fattar inte hur dum man får vara? Vi skulle kunna tillbringa ett år i godan ro, utan ett enda affärsbesök med all den maten på plats i kyl och skafferi. Men det hör väl till.
Det har även blivit en sed hos oss att sätta upp påskkärringen på telefonstolpen. I fjol fick hon sitta kvar efter påsk tills vi kom till huset igen efter tre veckor. Då fick gubben använda sig av en stege för att få ner henne så mycket snö hade det varit på påsken. I år blir inte det några problem eftersom snön redan är borta.



Men jag måste ju som hederlig svensk få klaga lite även om man inte kan hitta så mycket att klaga på denna påsk. Men jag har haft en släng av den kvinnliga åkomman blåskatarr och för att beskriva hur den känns behövs nog inga ord antar jag... Jag funderade hur det skulle gå med utedass som enda bekvämlighet.
Tack vare den härliga solen som verkligen har värmt oss nordbor denna påsk gick det även an att tillbringa täta besök på detta hemlighus



Med mungiporna hängandes och tycksyndommigsyndromet infunnit sig så fick jag den strålande idèn att helt enkelt öppna dassdörren. In vräkte solstrålar så varma att det kändes som om jag befann mig i en bastu. Inget att klaga på med andra ord. Var i detta ögonblick tacksam över att jag stannat kvar i min glesbygd och kunde göra mig nytta av den. Dom enda som slängde ett ögonkast på min bleka lekamen var väl i så fall en och annan ren som förnöjt strosade förbi.
Jag måste erkänna att jag blir alldeles lyrisk när jag får vara ett med denna underbara fjällnatur och jag tackar min lyckliga stjärna att just min underbara farmor, farfar och pappa grundade denna möjlighet för mig.. Björkarna är fem meter långa men bara två meter höga och krokiga som bara den. Det är mer sten på marken än gröna grässtrån och av den anledningen hade vi barn en lek som vi kallade för" inte nudda mark" när vi var små. ( Jag kan leka den i min ensamhet även idag när jag går omkring i skogen, men bara då jag är ensam och ingen vuxen utan barnasinnet kvar ser mig förstås!) Vi hoppade omkring från sten till sten utan att nudda marken efter stigen. Jag ska i sanningens namn nämna att det hade varit svårare om vi vänt på orden och lekt inte nudda sten istället, men många skratt blev det tack vare denna lek. Jag kanske uppfattas som lite tokig då, men när jag får vara ett med denna karga natur så fylls jag på med energier som är få förunnat...
Jag har i ett nafs glömt serenaden från två små illaluktande kattor, från gubben som låter som han nyss svalt den lede och för rallyt som pågår någon timme innan allt är på plats och lugnet kan infinna sig... Så jag ska nog ta och göra en helrenovering av kvasten även i år, för ni håller väl med alla kära käringar att festen vi har på Blåkulla är en av årets höjdpunkter så man får väl offra sig lite..eller hur? Kram på er alla slutkörda där ute


onsdag 13 april 2011

Nya skor

Jag älskar att promenera, ja det har ni väl förstått vid det här laget. Och efter snö kommer solsken eller om det var efter regn... I dessa dagar spelar det inte så stor roll om det är sol eller regn för bägge tar lika hårt på snön. Så har det också gjort och våra promenader efter skoterleder är för denna säsongen ett minne blott. Det är då man upptäcker att det fattas ett par riktiga walkingskor som är anpassade efter asfaltspromenader. I butiken har dom allt mellan himmel och jord. Ungefär lika svårt att bestämma sig nu som på min "gamla" goda tid när godiset kunde kosta ett öre styck och man hade fått en femöring av mamma att handla godis för. En sån och en sån.... redan då kunde jag reta gallfeber på den stackaren som tålmodigt skulle peta ner den ena godisbiten efter den andra i min heliga godispåse. Dreglet rann efter hakan som på en sankt bernhards hund framför ett köttben... Nu rinner ju inte dreglet som tur är i skobutiken men Herr beslutsångest dyker upp istället. Han är väldigt jobbig att ha att göra med kan jag säga.. I allafall så provades det och det speglades och provgicks och funderades och diskuterades i all oändlighet. Till saken hör också att mina fötter inte är gjorda för att gå i ett par skor, egentligen. Dom kan säga ifrån och ge mig skavsår av ett par för hårda strumpor, så jag har bunkrat upp med alla skoskavsplåster jag hittat.
Till slut så bestämde jag mig för ett par svarta och nästa dag bar vi iväg Balder och jag. Till min förvåning så hände inget med fötterna, inga skavsår och inget obehag överhuvud taget. Skönt tänkte jag så var denna gåsäsong räddad lite snabbt. Lyckan varade några timmar... Denna gång höll fötterna men inte benhinnorna.. ONT är förnamnet på hur dom kan kännas, fy för den lede. Så nu har mungiporna hängt på Balder över en matte som envist har tillbringat dom senaste dygnen i liggande eller sittande ställning, ofta framför tv:n.
Skorna ska jag behålla men inte ha som walkingskor direkt... Snart får jag väl stå framför "godishyllorna" av skor igen och titta, provgå, diskutera,fundera för att förhoppningsvis få med mig ett par hem som klarar mina skavsårskänsliga hälar och mina svårflörtade benhinnor. Stackars butikspersonal. Kanske ska jag ta med en påse lösgodis av den nya dyrare varianten och "smörja" dom med lite då och då...
Så nu har jag luskat ut hur man virkar ett par converse fast av lite mindre storlek.






 Men håll med om att dom vore bra, inga skavsår förhoppningsvis och jag kan byta ut dom vartefter jag har lust. Bara att leta i garnkorgen.. varför inte lite glittriga till Lördagen
Vi kanske syns och hörs i någon skobutik framöver. Hej svejs

söndag 3 april 2011

Björnmöte

Min älskade hund Balder och jag brukar gå efter skoterspår vintertid. Vartefter tiden går blir det fler och fler uppkörda leder och vi kan i princip gå hur långt vi (eller Balder) vill. Skönt är bara förnamnet av att vara ett med naturen när det är alldeles tyst och stilla. Förutom vissa djur med näbb som kan skrämma ski.... ur mig. Men det är då man får bevis för att man har ett hjärta för det slår som bara den efter ett sånt möte.
 Ett annat möte som fick mitt hjärta att slå volter och dubbelslag om vartannat var för några år sedan när min beardedcollie Busan levde. En väninna till mig och våra yngsta barn  o Busan strosade lugnt efter en å och tyckte livet var underbart. Det var sen vår som var på väg att bli försommar och bara det gjorde att vi antagligen var helt lyriska och som väninnor gör så pladdrade vi på om diverse världsproblem...
 Plötsligt från ingenstans så kom en björnhona med tre ungar halvspringande rakt mot oss med nosen i vädret. Hon hörde oss antagligen men kunde inte riktigt nosa sig till vart vi var. Så här i efterhand kan jag säga att det var en väldigt söt bild som fastnade i mitt huvud. En liten hona med sina tre ungar tätt springandes bredvid henne...Alltså i efterhand.. Det som i själva verket hände var att vi bägge vuxna kvinnliga individer la benen på ryggen och sprang för allt vi kunde. Busan blev skitglad, hon hade aldrig sett matte så lekfull någon gång utan började glatt springa ikapp och småhoppandes försökte hon få omkull mig. Jag lovar, vi hade blivit etta och tvåa i vilken os gren som helst. Oslagbara hade vi varit.
Ibland när jag läser om möte med björn och att man ska lägga sig ner och "spela död" osv... ja inte vet jag om jag är annorlunda än andra men mina ben hade då ändrat riktning och sprang åt motsatt håll innan hjärnan uppfattade galoppen och att lägga sig ned i den farten hade blivit ganska svårt kan jag säga.
 Nåja det var mitt första nära möte med björn utan en bil att krypa in i och jag reagerade så.. Benen skakade ett bra tag efteråt kan jag berätta. Björnen då vart tog hon och ungarna vägen? Ja antagligen slog hon samma rekord som oss andra, fast åt det andra hållet för av henne och hennes telningar såg vi inte en skymt av mer.  Men vi löste inte världsproblem något mer den kvällen utan vi satt nog mest och gapade och framstötte nåt obegripligt ord här och var, så mäktig upplevelse var det.
Så storleksmässigt tycker jag att dessa björnar är mer behändiga att ha att göra med, iallafall nära inpå.


Sköt om er nu och vi får väl se vem som får se björn först. Det är väl tid att sträcka på sig och sakta vakna till liv efter en lång kall vinter även för dom   Ha det