söndag 3 april 2011

Björnmöte

Min älskade hund Balder och jag brukar gå efter skoterspår vintertid. Vartefter tiden går blir det fler och fler uppkörda leder och vi kan i princip gå hur långt vi (eller Balder) vill. Skönt är bara förnamnet av att vara ett med naturen när det är alldeles tyst och stilla. Förutom vissa djur med näbb som kan skrämma ski.... ur mig. Men det är då man får bevis för att man har ett hjärta för det slår som bara den efter ett sånt möte.
 Ett annat möte som fick mitt hjärta att slå volter och dubbelslag om vartannat var för några år sedan när min beardedcollie Busan levde. En väninna till mig och våra yngsta barn  o Busan strosade lugnt efter en å och tyckte livet var underbart. Det var sen vår som var på väg att bli försommar och bara det gjorde att vi antagligen var helt lyriska och som väninnor gör så pladdrade vi på om diverse världsproblem...
 Plötsligt från ingenstans så kom en björnhona med tre ungar halvspringande rakt mot oss med nosen i vädret. Hon hörde oss antagligen men kunde inte riktigt nosa sig till vart vi var. Så här i efterhand kan jag säga att det var en väldigt söt bild som fastnade i mitt huvud. En liten hona med sina tre ungar tätt springandes bredvid henne...Alltså i efterhand.. Det som i själva verket hände var att vi bägge vuxna kvinnliga individer la benen på ryggen och sprang för allt vi kunde. Busan blev skitglad, hon hade aldrig sett matte så lekfull någon gång utan började glatt springa ikapp och småhoppandes försökte hon få omkull mig. Jag lovar, vi hade blivit etta och tvåa i vilken os gren som helst. Oslagbara hade vi varit.
Ibland när jag läser om möte med björn och att man ska lägga sig ner och "spela död" osv... ja inte vet jag om jag är annorlunda än andra men mina ben hade då ändrat riktning och sprang åt motsatt håll innan hjärnan uppfattade galoppen och att lägga sig ned i den farten hade blivit ganska svårt kan jag säga.
 Nåja det var mitt första nära möte med björn utan en bil att krypa in i och jag reagerade så.. Benen skakade ett bra tag efteråt kan jag berätta. Björnen då vart tog hon och ungarna vägen? Ja antagligen slog hon samma rekord som oss andra, fast åt det andra hållet för av henne och hennes telningar såg vi inte en skymt av mer.  Men vi löste inte världsproblem något mer den kvällen utan vi satt nog mest och gapade och framstötte nåt obegripligt ord här och var, så mäktig upplevelse var det.
Så storleksmässigt tycker jag att dessa björnar är mer behändiga att ha att göra med, iallafall nära inpå.


Sköt om er nu och vi får väl se vem som får se björn först. Det är väl tid att sträcka på sig och sakta vakna till liv efter en lång kall vinter även för dom   Ha det

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar