måndag 23 maj 2011

Presenten..

Så har min lekamen då vandrat i den underbara staden Prag. I mitt tycke blev det en resa jag aldrig ska glömma... min 50-års present från mina nära o kära.







Den här staden ska jag och jag hoppas vi alla åka till igen. Med dessa fina byggnader och mitt i allt ett storstadsliv med allt vad det innebär är en härlig blandning. Jag blir ju som dom flesta vet lyrisk när jag får knalla runt i gamla kvarter med smala gator av kullerstenar och hus som är så utsmyckade så någon extra isolering  behövs inte.. Att få bo i en sådan stad med all fin historik bevarad måste ju vara ett privilegium, fast det är väl som alltid: gräset är grönare på andra sidan och har man vandrat på dessa gator i trettio år så ser man dom nog inte som vi besökare gör.

























Med allt som fanns att titta på så blev det automatiskt att jag räknade in fåren lite då och då 1.2.3.4.5.6.7.8 En vana ( eller ovana) från den svunna tiden när ungarna var små och mer högt än lågt antar jag. Varför jag räknade in mig själv kan man ju undra..hör väl till åldern. Vi utnyttjade dagens alla ljusa timmar och när eftermiddagen kom var det dags för mat. Där har dom det också väldigt bra- vilken mat! Gott är bara förnamnet,inte minst deras öl. Till och med jag tyckte den var god
 För att inte nämna allas favoritdrink: Mojiton







Som alltid så ska människan upp upp upp. Men inte jag, jag trivs så bra på marken med alla mina blommor.. Men men flocken gav sig inte så vi skulle naturligtvis upp upp upp i några torn och beundra den fina utsikten. Ja när jag gått några varv (på dessa i och för sig vackra stentrappor) så börjar ju paniken banka och alla klockor ringa som vanligt när jag lättat två meter från markytan. Det räckte inte med det, när vi till slut kom upp så skulle dom naturligtvis ut också annars såg man ju inget!
 Men där gick gränsen, jag nöjde mig med att kika på alla nötta väggar från insidan och såg till att jag fått pulsen att lägga sig lite inför nerfärden. Men utirfån hördes Åhhh och klick klick så det var nog en upplevelse förstås..för den som inte har cellskräck och är höjdrädd vill säga. Men någon ska väl beundra insidan med

Eftersom det inte fanns något speciellt att fota där jag var så har jag lånat några foton från dom våghalsiga som befann sig på utsidan























Jag lovar, jag ska försöka jobba på det. Tills dess är jag glad för att ni andra hanterar kameran.
Så med dessa bilder får vi säga adjö för denna gång. Men eftersom jag tillhör de äldste i flocken så bestämmer jag här och nu att detta upprepas gärna varje gång jag fyller mina högaktningsfulla år hädanefter, så se till att spara allt ni kan  för snart bär det av igen... ska bara undersöka vart färden ska gå då.


 Tack än en gång för en underbar resa som inte bara förgyllde mina syn och smaksinnen utan även gjorde mungiporna  gladare.. och varje gång vissa minnen gör sig påmind så kommer skrattet - Jag har inte kunnat få en bättre present!
Det värsta är, har ni tänkt på att ett gott skratt förlänger livet och nu när jag ska fira födelsedagarna som jag vill hädanefter så får ni skylla er själva: det kommer att kosta :)

















.

1 kommentar: