Vitt, rött och kyla
Äntligen säger då jag - har det blivit riktig vinter. Ingen blixthalka, isig gård eller regn istället för snö. Här uppe ska det vara kallt, det är lite av tjusningen här i norr. Kossan blev till glädje för "ko ägarinnan" så jag letade vidare i mina gömmor. Där låg ett par nålbundna vantar som varit färdiga några år. Men dom gör ju ingen nytta i en byrålåda. Jag är inte duktig på att brodera på vantar. Men varför måste man alltid vara duktig? För min del, här och nu får det räcka med, skaparglädje. Antagligen ska det vara en viss typ av ulltråd. Jag tog det jag hade, mitt ullgarn och plockade fram fantasin. För hur jag än betedde mig så hade jag ingen bra lösning på att överföra ett mönster på vanten. Det är väl här en kurs skulle sitta fint. Men jag är av naturen ivrig och ibland skulle det som ska hända, redan hänt.. Om ni förstår vad jag menar..
Nu blev ju vänster och höger vanten lite olika men det får dom vara i min värld. Som man sa förr, det ska synas att det är hemgjort. Nu har jag lärt mig nålbinda men det är väl så här med mig att använder jag mig inte av det jag lärt mig så tynar det sakta bort. Ungefär som med mina kunskaper i det tyska språket, av tre års pluggande finns inte mycket kvar. Eftersom nålbundna vantar blir tjocka och varma hittade jag ett annat sätt. Virkade nålbundna vantar. Efter lite trixande och klurande, förstod jag till slut beskrivningen. Och det var jätte kul! Men det här med att överföra mönster fanns inte denna gången heller utan det fick bli "min version av mosippan mönster". Återigen två olika mosippor och säkert inte med det rätta garnet den här gången heller, men roligt var det! Huvudsaken tycker jag.
Med kylan behövs det vantar, eller så får dom värma byrålådan.. Vi får se. Idag är det första advent och köket har fått en röd inredning. Jag blir glad av det röda, stearinet som rinner och lite glitter här och där. Och snart vänder det, ljuset kommer tillbaka. Gör snögubbar nu och ta hand om er!
